Lindas blogg om fotografering, inredning, pyssel, tips, bakning och annat fint ♥

Det kändes som om hela jag stannade upp ...

Skrivet 12.5.2017

Tänk hur allt bara kan stanna upp sådär plötsligt när man är med om något ledsamt. hjärtat stannar upp för någon sekund, hjärnan och hela kroppen likaså. iallafall kändes det så för mig, som om hela jag stannade upp i någon sekund när jag tittade på dendär skärmen framför mig med min hand i robbs hand, ena stunden så lyckliga över framtiden och det lilla livet, när vi i nästa sekund är tvungna att kliva ur vår lilla lyckobubbla för att falla pladask och allt bara stannar upp. dethär händer inte oss tänker jag då jag ser det tomma svarta hålet på skärmen framför oss. jag tittar oroligt, med hjärtat i halsgropen och gråten i ögonen, på läkaren som för ultraljudsapparaten över min mage och frågar lite oroande frågor, varpå jag frågar varför det inte syns något inne i livmodern. Ingen liten filur med viftande små armar eller ett pickande hjärta. Det som jag drömt en evighet på att få uppleva. Vi får till svar att det inte finns något liv och att graviditeten har stannat av i ett tidigt skede. Vi går hem med diagnosen Ofostrig graviditet (missed abortion?), en sjukskrivning och fyra tabletter cytotec.

Det har snart gått en hel månad sedan vi skulle få se det lilla livet på vårt första ultraljud den 13 april. Jag var gravid i vecka 14 (13+1) och vi var så lyckliga och förväntansfulla. Vi fick vårt efterlängtade plus den 13 februari, vi hade inskrivning vid rådgivningen och vi gick och väntade ivrigt på första ultraljudet. Vi längtade till 18 Oktober då lillen var beräknad att anlända och vi längtade efter att få berätta åt våra familjer och våra vänner. under graviditeten mådde jag väldigt illa på mornarna (v7- v8/v9 speciellt), jag kissade ofta, jag hade ömma bröst från början till ungefär någon dag före ul, jag hade ingen matlust under en viss period, magen var uppblåst och jag var trött. Jag hade med andra ord de flesta graviditetssymptom som man har när man är gravid, så det blev en stor chock för mig på ultraljudet när vi fick veta hur det egentligen låg till. Det är så svårt att förklara hur jag kände mig där och då. sorgsen, tom, krossad, besviken, led. Ingen kan egentligen förstå hur just jag kände mig just då. eventuellt ni andra som varit med om samma sak. En omtänksam och förstående sköterska pratade en stund med oss och förklarade hur vi går tillväga med cytotec (tabletter som används bland annat vid igångsättning av förlossning så att livmodern börjar dra ihop sig/ vid missfall för att stöta ut det som finns kvar i livmodern) och vi fick som råd att vänta en mens innan vi försöker bli gravida igen. för kroppens eget bästa.

Den påskhelgen blev allt annat än vad vi hade hoppats på. istället för att berätta den glada nyheten för våra familjer på inflyttningsfesten den 14e april, bet vi ihop och hade trots omständigheterna en lyckad fest. den 15e tog jag cytotectabletterna och lade mig i sängen, kände mig hjälplös, ledsen, tom och trasig. enligt beskrivningen skulle det ta ca 3 timmar, eventuellt flera timmar innan tabletterna började värka. Efter en och en halv eller två timmar i sängen börjar jag få lite mensvärk och tar en av fyra värktabletter jag fick med mig hem.. v a r n i n g t i l l k ä n s l i g a l ä s a r e .. jag känner att det börjar rinna till och går på wc där det kommer klumpar av blod. Det går ytterligare en timme och på den tredje timmen efter tablettinstoppandet börjar jag få riktigt ont i livmodern då den börjar dra ihop sig. jag ligger och andas mellan kramperna/värkarna som kommer med några sekunders mellanrum. plötsligt hör och känner jag ett knak inne i magen och smärtan är som bortblåst - springer till wc och ut kommer allt som ut ska. hinnsäck, fostervatten m.m.. Inget man vill vara med om flera gånger, helst.

Att skriva av mig om dethär är ett sätt för mig att bearbeta händelsen. ett sätt att bearbeta sorgen för det lilla som fanns men som inget blev. det lilla som vi längtade efter att få träffa. Dessutom tycker jag att det är bra att berätta om det och rent av viktigt också för den delen. Missfall är något som händer för så många men är inget vi direkt pratar om. det är något vi alla tänker att händer andra men absolut inte en själv. Men tyvärr kan det hända vem som helst, vilken ålder vi än är i, hur hälsosamt vi än lever och hur vi än försöker.. så är ju kvinnokroppen ändå rätt otrolig på sätt och vis - missfall är ju kroppens eget sätt att stöta bort något som ändå inte är friskt. I efterhand har jag funderat så mycket. läst myckt om andras berättelser om ofsostrig graviditet, om missfall, om när andra blivit gravida igen efter en ofostrig graviditet, för att finna något slags hopp i sorgen. Tänk hur ens egen kropp kan lura en så, att ett litet frö slutat gro men kroppen fortsätter vara gravid som om inget har hänt och att det kan gå så många veckor. Det känns så dumt att ha gått och väntat i 14 veckor på ingenting. hur får det ens gå så långt? nästa gång kommer vi göra ett tidigt vul för att jag säkerligen kommer oroa ihjäl mig annars. I efterhand har jag också funderat om jag ändå inte kunde ha anat något skumt då vi tex en gång funderade på namn sa jag "jag vill inte fundera på namn före vi vet om det finns något där inne" och vid flera andra tillfällen då jag uttryckt mig liknande "OM det finns något". kan det månne vara så att jag visste att något inte stod rätt till? Inte vet jag.

Jag är fortfarande väldigt ledsen vissa dagar. Men jag har också rätt att sörja. Antagligen hade det kännts mycket värre om det hade funnits ett foster som inte längre orkat kämpa. men jag är ledsen ändå. det var ju så efterlängtat. Vi fortsätter och blickar framåt, ser positivt på saken så gott det går. jag kan iallafall bli gravid. Idag sitter jag och väntar på att första mensen efter missfallet ska komma. tror inte jag längtat så mycket efter lingonveckan som jag gör denhär månaden. Förhoppningsvis blir det en januari eller februaribebis liten bebis under året 2018 istället ♥

Om någon där ute som läser mitt inlägg varit med om samma sak (fått veta att ni haft en ofostrig graviditet), skulle jag bli väldigt glad att få höra just din berättelse. när fick du veta? kände du att något inte stod rätt till under graviditeten? när blev du gravid igen? berätta precis allt du vill eller ingenting.

en lyckans dag den trettonde februari tvåtusensjutton

2017-11-02 @ 17:42:39
Kära dagbok .

Kommentarer

Postat av: Michelle

Så ledsen för er skull, massor med kramar! <3

2017-11-02 @ 18:19:03 / URL: http://michelleblomqvist.com

Postat av: Majvor

Jag har tre barn och tre himlabarn, missfall, dotter, missfall, dotter, missfall, dotter. Jag är nu också mormor till två underbara pojkar. En präst frågade mig en gång när jag pratade med honom om det här - jag har haft väldigt tungt efter missfallen - om jag har gett himlabarnen namn... jag får göra det, sa han. Det tröstade mig. Jag skulle ha väldigt mycket, roliga och mindre roliga minnen, som jag någon gång gärna skulle dela, men nu är det inte aktuellt. Kram till er båda, han eller hon kommer nog när det är hans/hennes tid. Sköt om er!

2017-11-02 @ 19:08:25

Postat av: Livingwithmycamera

Jag har varit med om det samma! Det är länge sedan men det spelar ingen roll, känslan var den samma även om jag tror att man sköter sånt här annorlunda nu. Jag hade alla graviditetssymptom men fick ont i vecka 12 och en liten blödning. Sökte mig till rådgivningen och där konstaterade de att livmodern var för liten med tanke på vilken vecka jag borde varit i. Den motsvarade bara vecka 6 eller något sådant. Jag skickades vidare till ultra ( det här var alltså 23 år sedan så ultra fanns inte på alla mottagningar utan jag måste till sjukhuset ) De konstaterade att inget foster fanns, bara moderkaka och fostervatten...

Jag skickades hem över natten fast jag hade ont, och togs in nästa dag för sk skrapning, dvs de sövde mig och tog ut allt... Det jobbigaste var att jag var inlagd på en avdelning som var full av blivande mammor med stora gravidmagar och där gick jag bland alla stora gravidmagar och bara grät i floder.

Min gynekolog förklarade att det är ovanligt att det upprepas när man är ung och att det bara råkade bli så och kan hända vem som helst utan att det är något fel på en och att det egentligen var bättre att det gick som det gick. Jag kände också att det lite lättade i sorgen att det faktiskt aldrig hade funnits ett foster annat än i mina tankar.

Jag blev faktiskt gravid väldigt fort efteråt. Tror jag hade mens tre gånger och så fick jag plussa igen. Jag hoppas innerligt du också får göra det snart!!
Kram, Camilla

2017-11-02 @ 19:55:56 / URL: http://livingwithmycamera.wordpress.com

Postat av: Anonym

Känner igen mej i texten, hade missfall i v.11 i augusti, började blöda och åkte in till kvinnokliniken där jag fick sjukledigt o cytotec, kändes så hemskt. Hade också varit försiktig med att berätta eller tala om graviditeten ”ifall att”. Nu hoppas jag också på en bebis 2018.
Johanna

2017-11-03 @ 06:46:17

Postat av: Johanna

Hej, först och främst, många kramar åt er! <3 jättbra att du skriver om detta, dels eftersom det säkert är bra för dig själv men också väldigt bra att folk får upp ögon för att detta faktiskt HÄNDER.

Jag har själv en relaterad historia, som nu faktiskt slutade lyckligt (eller åtminstone hittills), eftersom vi länge försökt bli gravida, så gick jag på ett tidigt ultraljud, som jag då trodde var i vecka 7. Och fick då av gynekologen veta att hon inte såg något annat än en hinnsäck och att det "inte såg bra ut". Och det här var första gången i hela mitt liv som jag ens hört talas om ofostrig graviditet. Det är klart jag hört om missfall, men ofostrig graviditet var något som jag faktiskt aldrig i mitt liv hört förr. Ingen har pratat om det, och jag har inte läst om det. Förrän efter detta, då jag sedan spenderade 3 veckor i en fruktansvärt väntan och googlande. Jag var helt övertygad om att allt inte stod bra till där inne då gynekologen inte hade sett någonting. Så jag kan liksom förstå bara en liten del av smärtan i din historia. Jag grät varje dag och det var otroligt hemskt. Kan inte ens i närheten tänka mig hur hemskt det måste vara att måsta ta dom där cytotecen. För oss... tre veckor senare på ultraljudet så kan däremot ha varit den lyckligaste dagen i våra liv, för då plötsligt så såg de någon bo där inne. Vet inte om du vill höra en "lycklig historia" nu, ber om ursäkt isåfall... okej, än så länge är jag bara i vecka 14, och är fortfarande väldigt orolig och osäker varje dag. Många vänner jag pratat med så har sagt att de inte alls var oroliga under sin graviditet, men jag antar att när sånahär saker händer så skrämmer det upp en ganska bra...

Och det som jag alltså trodde var vecka 7 då, så var egentligen bara något på 5, så det var inte så konstigt att gynekologen inte såg något mera.

Men som sagt, tycker att det är superbra du skriver om detta så att folk kanske börjar prata lite mera och framförallt så att folk vet att det finns och händer. Just pga detta som hänt dig, och den skrämsel som vi fick vara me dom, så rekommenderar jag faktiskt att gå på tidigt ultraljud, bara för att få vara säker. Att komma på ultraljudet till sjukhuset vecka 12 och inte se något där inne måste ju vara så sjukt hemskt och jobbigt. Att så länge gå omkring och tro och hoppas.

Många kramar till er, och håller alla tummar för er att det blir en 2018-baby för er också!

2017-11-03 @ 07:55:05

Postat av: Saragunmarie

❤❤❤

2017-11-03 @ 08:09:59 / URL: http://saragunmarie.vimedbarn.se/

Postat av: Jennifer

Styrkekramar till er!❤️❤️

2017-12-17 @ 12:02:12