STARTSIDA
Vi längtar till maj ♥
Den som följer mig på instagram fick redan igår veta att vi i Maj 2018 äntligen ska bli en till i familjen. Det är väl lika bra att skriva det hit på bloggen också så är det ju dokumenterat allstans, för bloggen har ju fortsatt eka tomt nu under hösten och det beror helt och hållet på den lilla krabaten i min mage. Trötthet, illamående och hela dendär biten.. ja ni förstår säkert. Jag vågar n ä s t a n säga att illamåendet börjat ge med sig nu. Vi är åtminstone så lyckliga och längtar verkligen till våren nu. även om året började mindre bra (vilket jag berättade för er igår) så kan vi nu blicka framåt. Jag är så tacksam ♥
Bästa morsdagspresenten man kan tänka sig ♥
Fritt fram att ställa graviditetsrelaterade frågor, så svarar jag så fort jag har möjlighet!
Det kändes som om hela jag stannade upp ...
Skrivet 12.5.2017
Tänk hur allt bara kan stanna upp sådär plötsligt när man är med om något ledsamt. hjärtat stannar upp för någon sekund, hjärnan och hela kroppen likaså. iallafall kändes det så för mig, som om hela jag stannade upp i någon sekund när jag tittade på dendär skärmen framför mig med min hand i robbs hand, ena stunden så lyckliga över framtiden och det lilla livet, när vi i nästa sekund är tvungna att kliva ur vår lilla lyckobubbla för att falla pladask och allt bara stannar upp. dethär händer inte oss tänker jag då jag ser det tomma svarta hålet på skärmen framför oss. jag tittar oroligt, med hjärtat i halsgropen och gråten i ögonen, på läkaren som för ultraljudsapparaten över min mage och frågar lite oroande frågor, varpå jag frågar varför det inte syns något inne i livmodern. Ingen liten filur med viftande små armar eller ett pickande hjärta. Det som jag drömt en evighet på att få uppleva. Vi får till svar att det inte finns något liv och att graviditeten har stannat av i ett tidigt skede. Vi går hem med diagnosen Ofostrig graviditet (missed abortion?), en sjukskrivning och fyra tabletter cytotec.
Det har snart gått en hel månad sedan vi skulle få se det lilla livet på vårt första ultraljud den 13 april. Jag var gravid i vecka 14 (13+1) och vi var så lyckliga och förväntansfulla. Vi fick vårt efterlängtade plus den 13 februari, vi hade inskrivning vid rådgivningen och vi gick och väntade ivrigt på första ultraljudet. Vi längtade till 18 Oktober då lillen var beräknad att anlända och vi längtade efter att få berätta åt våra familjer och våra vänner. under graviditeten mådde jag väldigt illa på mornarna (v7- v8/v9 speciellt), jag kissade ofta, jag hade ömma bröst från början till ungefär någon dag före ul, jag hade ingen matlust under en viss period, magen var uppblåst och jag var trött. Jag hade med andra ord de flesta graviditetssymptom som man har när man är gravid, så det blev en stor chock för mig på ultraljudet när vi fick veta hur det egentligen låg till. Det är så svårt att förklara hur jag kände mig där och då. sorgsen, tom, krossad, besviken, led. Ingen kan egentligen förstå hur just jag kände mig just då. eventuellt ni andra som varit med om samma sak. En omtänksam och förstående sköterska pratade en stund med oss och förklarade hur vi går tillväga med cytotec (tabletter som används bland annat vid igångsättning av förlossning så att livmodern börjar dra ihop sig/ vid missfall för att stöta ut det som finns kvar i livmodern) och vi fick som råd att vänta en mens innan vi försöker bli gravida igen. för kroppens eget bästa.
Den påskhelgen blev allt annat än vad vi hade hoppats på. istället för att berätta den glada nyheten för våra familjer på inflyttningsfesten den 14e april, bet vi ihop och hade trots omständigheterna en lyckad fest. den 15e tog jag cytotectabletterna och lade mig i sängen, kände mig hjälplös, ledsen, tom och trasig. enligt beskrivningen skulle det ta ca 3 timmar, eventuellt flera timmar innan tabletterna började värka. Efter en och en halv eller två timmar i sängen börjar jag få lite mensvärk och tar en av fyra värktabletter jag fick med mig hem.. v a r n i n g t i l l k ä n s l i g a l ä s a r e .. jag känner att det börjar rinna till och går på wc där det kommer klumpar av blod. Det går ytterligare en timme och på den tredje timmen efter tablettinstoppandet börjar jag få riktigt ont i livmodern då den börjar dra ihop sig. jag ligger och andas mellan kramperna/värkarna som kommer med några sekunders mellanrum. plötsligt hör och känner jag ett knak inne i magen och smärtan är som bortblåst - springer till wc och ut kommer allt som ut ska. hinnsäck, fostervatten m.m.. Inget man vill vara med om flera gånger, helst.
Att skriva av mig om dethär är ett sätt för mig att bearbeta händelsen. ett sätt att bearbeta sorgen för det lilla som fanns men som inget blev. det lilla som vi längtade efter att få träffa. Dessutom tycker jag att det är bra att berätta om det och rent av viktigt också för den delen. Missfall är något som händer för så många men är inget vi direkt pratar om. det är något vi alla tänker att händer andra men absolut inte en själv. Men tyvärr kan det hända vem som helst, vilken ålder vi än är i, hur hälsosamt vi än lever och hur vi än försöker.. så är ju kvinnokroppen ändå rätt otrolig på sätt och vis - missfall är ju kroppens eget sätt att stöta bort något som ändå inte är friskt. I efterhand har jag funderat så mycket. läst myckt om andras berättelser om ofsostrig graviditet, om missfall, om när andra blivit gravida igen efter en ofostrig graviditet, för att finna något slags hopp i sorgen. Tänk hur ens egen kropp kan lura en så, att ett litet frö slutat gro men kroppen fortsätter vara gravid som om inget har hänt och att det kan gå så många veckor. Det känns så dumt att ha gått och väntat i 14 veckor på ingenting. hur får det ens gå så långt? nästa gång kommer vi göra ett tidigt vul för att jag säkerligen kommer oroa ihjäl mig annars. I efterhand har jag också funderat om jag ändå inte kunde ha anat något skumt då vi tex en gång funderade på namn sa jag "jag vill inte fundera på namn före vi vet om det finns något där inne" och vid flera andra tillfällen då jag uttryckt mig liknande "OM det finns något". kan det månne vara så att jag visste att något inte stod rätt till? Inte vet jag.
Jag är fortfarande väldigt ledsen vissa dagar. Men jag har också rätt att sörja. Antagligen hade det kännts mycket värre om det hade funnits ett foster som inte längre orkat kämpa. men jag är ledsen ändå. det var ju så efterlängtat. Vi fortsätter och blickar framåt, ser positivt på saken så gott det går. jag kan iallafall bli gravid. Idag sitter jag och väntar på att första mensen efter missfallet ska komma. tror inte jag längtat så mycket efter lingonveckan som jag gör denhär månaden. Förhoppningsvis blir det en januari eller februaribebis liten bebis under året 2018 istället ♥
Om någon där ute som läser mitt inlägg varit med om samma sak (fått veta att ni haft en ofostrig graviditet), skulle jag bli väldigt glad att få höra just din berättelse. när fick du veta? kände du att något inte stod rätt till under graviditeten? när blev du gravid igen? berätta precis allt du vill eller ingenting.
en lyckans dag den trettonde februari tvåtusensjutton
